64% 22 mars, 2008

Hittade testet hos Hanna (som för övrigt bjuder på påskens bästa påskbild!) och var ju tvungen att göra det. 64% är inte så pjåkigt, trodde det skulle bli mer! Men hey, jag är ju bara 27snart28. Har minst 50 år till på mig att bli 100% boknörd! ;)

Läst: Människa utan hund 19 maj, 2007

Förlagets beskrivning: December i Kymlinge. Medlemmarna i familjen Hermansson samlas för att fira 105-årsdagen – pappa Karl-Erik fyller 65, äldsta dottern Ebba 40.

Människa utan hund är den första romanen i Håkan Nessers planerade Barbarotti-kvartett.

När Håkan Nesser efter tio böcker valde att avsluta sin deckarserie om van Veeteren kände jag nästan något som kan kallas för sorg. Jag älskar deckare, men det är ovanligt att hitta böcker i den genren som har allt. Ett målande och bra berättarspråk, en till en början olöslig gåta som nystas upp tråd för tråd, ett perfekt mått av spänning till sista sidan och dessutom fantastiskt detaljrika karaktärsbeskrivningar. Nessers böcker har allt detta. Just karaktärerna är hans största styrka och känslan av att faktiskt känna huvudpersonerna gör mig så mycket mer engagerad av historierna som utspelas kring dem.

Nu har Nesser givit liv åt en ny utredare, inspektör Barbarotti, och även han beskrivs på ett sådant sätt att man genast bryr sig lite mer om hur det går. Detsamma gäller de övriga huvudkaraktärerna, i det här fallet familjen Hermansson Grundt. Noggrannheten i karaktärsbeskrivningarna gör att hela historien får ett ytterligare djup - ett förståelseplan. Man engageras på ett sådant sätt att man nästan kan lista ut vad som har hänt just därför att man känner karaktärerna så bra. Man blir liksom delaktig.

Jag kunde inte lägga ifrån mig den här boken. Den är precis så bra som jag hoppades att den skulle vara och sista frågetecknet rätas inte ut förrän på absolut sista sidan. Jag känner med vissa personer och avskyr andra. Jag hoppas att handlingen ska utvecklas åt ett visst håll för att skona vissa inblandade. Jag blir helt enkelt otroligt engagerad och när boken är slut känner jag mig lite vemodig. Hur gick det sen? Lyckades familjen läka sina sår? Jag vill veta mer!

Som tur är har det utlovats tre böcker till om kriminalinspektör Barbarotti och jag längtar redan tills jag får läsa nästa.

(Tilläggas ska att nummer två redan är ute. En helt annan historia heter den och finns som inbunden att införskaffa nu. Synd att jag ska vara så envis att jag bara läser pocket. Ibland kan det vara värt ett undantag. Kanske nu?)

Jag säger såhär: Läs läs läs. Läs! Och har ni inte läst hans böcker om van Veeteren så har ni sannerligen en riktig skatt framför er.

Läst: New York-triologin 15 maj, 2007

Förlagets beskrivning: New York-trilogin består av tre berättelser:

Stad av glas
Deckarförfattaren Quinn blir uppringd av någon som söker detektiven Paul Auster. Plötsligt är han indragen i ett mysterium värre än något han själv kunnat tänka ut.

Vålnader
White vill att Blue ska skugga Black och hålla honom under uppsikt så länge det blir nödvändigt. Från en lägenhet på andra sidan gatan kan Blue se hur Black sitter och skriver.

Det låsta rummet
Fanshawe var hans bästa vän under skoltiden men sedan förlorade de kontakten. Så kommer oväntat ett brev från Fanshawes hustru. Hennes man är försvunnen

Tre berättelser, tre historier som blandar deckargenrens rekvisita med den moderna romanens identitetsproblematik. Tillsammans utgör de Paul Austers blivande klassiker New York-trilogin, en redan mytomspunnen milstolpe i den amerikanska samtidslitteraturen.

Mina förväntningar på Paul Austers berömda New York-triologi var höga. Jag har hört från många håll att det ska vara en av de böcker man “ska ha läst”. Den skulle vara ett praktexempel på skrivandets konst och litteraturens möjligheter att öppna nya världar och dimensioner. Och det kanske den är. Jag kanske bara inte förstår den.

Första historien verkade lovande. Tills jag hade kommit mer än halvvägs in i den och allt som skrevs enbart kändes som nonsens. Berättelsen liksom bara tragglade på - utan att växa eller komma närmare en lösning eller ett tillfredställande slut. När sista sidan var läst förstod jag fortfarande ingenting. Jag var minst sagt förvirrad och jag gillar inte att känna att någonting är så fullkomligt oavslutat.

Min slutsats ur detta var att de tre berättelserna måste höra samman. Att svaret på alla frågor skulle falla på plats under de två senare historierna. Att de på något sätt skulle komplettera varandra. Så jag fortsatte läsa.

Historia nummer två var om möjligt fylld med ännu mer nonsens. Precis som i första berättelsen är den dessutom späckad med långdragna urtrista utlägg, helt irrellevanta för berättelsen i sig, om litteratur eller historiska händelser. Ibland hoppade jag till och med över några sidor med dravel, men ångrade mig i rädslan för att missa “det brillianta” och bläddrade tillbaka och tuggade mig igenom det.

Den tredje och sista berättelsen skulle då enligt mina förhoppningar erbjuda ett tillfredställande avslut, knyta ihop säcken med de tre historierna och ge mig en aha-upplevelse. Den kom aldrig. Visserligen var den här berättelsen den minst skumma av dem, men samtidigt skapades ännu mer frågor.

Det känns som om Paul Auster antingen varit kraftigt påverkad av någon illusionistisk drog under arbetet med den här boken eller gjort en sak av att driva så mycket med sina läsare som möjligt. Skapa griller i huvudet på oss. Och om det var syftet så har han sannerligen lyckats med mig!

Förutom att historierna i sig är förvirrande och - helt ärligt - jobbiga att läsa så skapar författaren ytterligare förvirring genom att använda sig av samma personnamn, platser och rekvisita i alla tre historierna, dock i helt olika sammanhang. Det leder inte till att saker faller på plats - det gör de bara ännu konstigare och mer svårförståeliga.

Vissa böcker som lämnar frågor efter sig är riktigt bra just därför. De uppmanar läsaren till att fortsätta i sina egna tankar. Engagerar efter att boken är avslutad. Så är inte fallet här. Det är alldeles för många lösa trådar för att man ska kunna komma fram till alternativa slut. Jag lägger den till handlingarna utan att bry mig om att spekulera vidare. Det är helt enkelt för ointressant. Jag bryr mig inte om hur det går för de olika karaktärerna. De är för konstiga.

Boken kanske är brilliant. Jag kanske är för dum eller för ovan litteraturförbrukare för att förstå. I så fall lyfter jag på hatten för de som faktiskt får ut något av den här boken. Eller beklagar - för eventuellt är ni inte helt hundra själva. ;)

För mig var detta slöseri med tid. Inget annat. Jag rekommenderar er inte att läsa den här boken.

Läst: Matilde 17 april, 2007

Förlagets beskrivning: Denise Rudberg är tillbaka efter succén Jenny S med en roman om Stockholms konstnärsjetset!

Med över 100 000 sålda exemplar av den senaste romanen Jenny S har Denise Rudberg etablerat sig som en av de riktigt stora underhållningsförfattarna.

Jag gillar Denise Rudbergs böcker för att de är så okomplicerade, men samtidigt medryckande. Huvudpersonen i hennes romaner bor alltid i Stockholm och rör sig i innerstan och på ställen där man själv ätit, festat och shoppat. Lättheten i att se scenarierna framför sig gör det ännu roligare att läsa böckerna.

Om man har läst Denises böcker i kronologisk ordning känner man igen en del av de bifigurer som dyker upp under historiens gång. I den här boken får man träffa både hjältinnan från debutromanen Väninnan och huvudkaraktären från förra boken, som var första delen i en triologi. Matilde, som är den här historiens centralfigur, dök upp redan i förra boken, liksom hennes exman och flera andra bifigurer. Författarens sätt att på så vis fläta samman sina historier gör att man känner sig bekant med dem samtidigt som varje bok är en unik historia.

Den här boken är precis lika bra som dess föregångare. Språket är bra och lättläst och man flyter liksom med på ett otvunget sätt. Den är något förutsägbar, men inte så att det stör. Karaktärerna är charmiga och man blir sugen på att följa dem genom deras med- och motgångar.

Detta är en riktigt bra skriven svensk chick-lit och jag tycker att ni ska läsa den! Perfekt för filten eller solstolen i sommar!

Läst: Smultron & svek 10 april, 2007

Förlagets beskrivning: Smultron och svek är ett släktdrama med många bottnar. En charmig och underhållande roman om att hitta sig själv, om kärlek och vänskap, om mod och inte minst mat. Berättelsen vävs kring de små livsödena, det som pågår under ytan på vardagens alla händelser och som på samma gång innehåller livets stora frågor: kärlek, vänskap, lojalitet och förhoppningar.

Detta är visserligen en klassisk chick-lit, men med en extra krydda. Eva Swedenmark och Annica Wennström skriver om en familj vars stora intresse är mat. De använder sig av måltider för att sammaföra familjen, be om ursäkt, släta över, förföra eller bara umgås. För varje måltid som beskrivs i boken finns ett recept att hämta i slutet av kapitlet. Många av recepten låter kanongoda och jag ska testa dem framöver.

Men hur är boken då? Den är som sådana här romaner är mest. En lättläst berättelse om en kvinna som genomgår någon form av förändring i sitt liv, växer sig starkare och blir lyckligare. Och ibland är det precis vad man behöver.

Just den här berättelsen kretsar kring de problem som kan uppstå i en familj om man glömmer bort att se varandra som de personer man en gång förälskade sig i. När vardagen tar överhanden och man sliter för att hålla ihop jobb, familj och ekonomi - då är det extra viktigt att visa varandra uppskattning och komma ihåg att man är ett team. Annars kan det gå precis hur illa som helst.

Men sagan har ett soligt slut och jag stänger boken med ett leende på läpparna. Och sedan läggs den till handlingarna. För det är inte en bok som stannar kvar hos en, men det behöver inte alla böcker göra heller.

En perfekt bok när man inte har så mycket tid att lägga på läsning, när man vill bli bara lite lagom berörd och när man är en sucker för lyckliga slut. För er som gillar svenska chick-lits á la Denise Rudberg - läs och invänta uppföljaren Vinbär och vemod.

Läst: Den oskyldige 25 mars, 2007

Förlagets beskrivning: Matt hamnade på fel plats vid fel tillfälle. Han försökte avstyra ett slagsmål men blev själv dömd för dråp. Nio år efter avtjänat straff börjar livet se ljust ut. Matt väntar barn med sin stora kärlek, Olivia, och yrkeslivet är på topp. Men så blir han förföljd av en okänd man och får ett underligt videosamtal på sin mobil. Skärmen visar en suddig bild av hans fru Olivia och en man. I ett slag rämnar hans värld.

Den oskyldige är en nervkittlande berättelse om en mans kamp för sin familj, sitt liv och för återupprättelse.

Jag upptäckte Harlan Coben för några år sedan och blev så glatt överraskad att jag sträckläste hans tre första romaner som släpptes i pocket i Sverige efter varandra.

Harlan Cobens böcker är deckare/thrillers med den lilla egenheten att de aldrig har polisarbete i fokus. Romanerna utgår alltid från den drabbade och det är ofta modiga och vetgiriga karaktärer som själva ger sig på en utredning. Ibland med hjälp av en vän, ofta med polis eller FBI i periferin (och inte sällan motarbetade av de samma), men alltid först och främst på egen hand.

Böckerna börjar med ett hot eller en högst oväntad händelse och växer sedan till ett nät av obesvarade frågor, familjeintriger, farliga situationer och ett näst intill omöjligt pussel av ledtrådar.

Läsaren följer alltihop med andan i halsen och blir bjuden på ledtrådar som öppnar för egna teorier. För någon som gillar gåtor och kluriga tankenötter är Harlan Cobens böcker en ren läsfröjd. Man har ofta sina egna teorier om lösningen och inte allt för sällan visar de sig vara rätt. Däremot är det inte för enkelt - det hade varit tråkigt.

Även denna gång utgår boken från offrets - Matt Hunters - synvinkel och berättelsen drivs framåt av hans kamp för att bevisa sin oskyldighet och reda ut sitt röriga privatliv. En hel del nyckelpersoner presenteras på vägen och historien tar flera osannolika vändningar innan man med lättnad lägger sista pusselbiten i gåtan, men först på sista sidan. Precis som det ska vara.

Den här boken är för alla som älskar spänning. Läs den och alla andra av honom, de är sjukt bra.

Läst: När ingen ser

Förlagets Beskrivning: När polisen till att börja med inte förstår att det är en seriemördare man har att göra med, blir Londonborna upprörda. Offren är nämligen unga pojkar, och eftersom flera av dem är av utländsk härkomst hävdar både religiösa och politiska ledare och pressen att förbiseendet inte är något annat än institutionaliserad rasism.

Det blir den tillförordnade kriminalinspektören Thomas Lynley som får ta hand om fallet, men när han försöker få Barbara Havers befordrad till den rang hon tidigare haft och dessutom själv vill bestämma hur utredningen ska bedrivas, motarbetas han av högsta ledningen. Snart har hans utredningsgrupp vid New Scotland Yard en epidemi av mord och hotande tragedier på sitt bord.

Elisabeth George är en av mina favoritförfattare inom deckargenren. Hon är amerikanska, men hennes romaner utspelar sig i London och andas gammal deckartradition med täta intriger och traditionella pusselmysterier. Hon väver skickligt ihop målande miljö- och personskildringar med en för varje bok unik gåta och bjuder hela tiden på små ledtrådar som lotsar läsaren närmare och närmare mot lösningen utan att göra det för enkelt.

När ingen ser handlar om seriemord av unga pojkar och man får redan i bokens inledningsskede följa även mördaren och dennes tankevärld vilket ger boken ett intressant psykologiskt djup. Närheten till mördaren gör att man blir extra frustrerad över att inte kunna klura ut vem han eller hon är och blir ytterligare ett nagelbitarmoment. Författaren tar även upp frågan om klass- och rasskillnader och vad dessa kan ha för påverkan på polisens arbete och engagemang.

Efter att ha läst alla historier om Thomas Lynley och Barbara Havers så känns det nästan som om man känner dem vid det här laget och det är just de rika personskildringarna som gör att man fastnar för boken. Samtidigt som man läser känner man sig delaktig i utredningen och i de historier som utspelar sig parallellt med huvudintrigen. Man följer Thomas, Barbaras och Whinstons privata liv med samma spänning som själva mordgåtan och de olika historierna är sammanvävda på så sätt att man inte kan göra annat än att läsa ett kapitel till. Och ett till..

Detta är den klassiska sidvändaren. Och därför känns inte heller de dryga 600 sidorna för många. Snarare tvärtom. Slutet är så rafflande att man nästan stänger boken med andan i halsen och man vill genast läsa uppföljaren.

Gillar ni deckare och inte har upptäckt Elisabet George ännu så har ni en skatt att ta er an. Mitt tips är dock att läsa böckerna i kronologisk ordning för att bygga upp en relation till karaktärerna och på så sätt få ut ännu mer av böckerna.

Trevlig läsning!